Grönområden - en fråga om samarbetspartners

Igår hade kommunstyrelsen sammanträde. Ett av ärendena var beslut om aktualisering av översiktsplanen för Gävle stad, vilket både Gefle Dagblad och Arbetarbladet har skrivit om. Folkpartiet har tidigare reserverat sig mot denna plan då den öppnar upp för möjligheten att bygga i en del parkmark och andra grönområden som nyttjas av gävleborna. Vi anser att så länge det finns outnyttjade tomter (som ser ut som sår i Gävle stads ansikte) så ska de bebyggas först innan man gör något annat. Som det nu är så kan det bli så att grönområdena byggs bort medan de lediga tomterna finns kvar som tomma hål bland övrig bebyggelse, eftersom kommunen inte gör någon prioritering över var man lämpligast bör bygga. Min partikollega Kenth Lövgren har tidigare förslagit att kommunfullmäktige ska besluta om att de utpekade parkmarkerna och grönområdena ska vara kvar, vilket han också har fått stöd från Byggnads- och miljönämnden och Tekniska nämnden. Kommunledningen har dock ännu inte låtit kommunfullmäktige få ta ställning i frågan. Istället har man begärt att liggande översiktsplan ska gälla och för den linjen fick man stöd av kommunstyrelsen igår.

Miljöpartiet stödd Folkpartiets linje i denna fråga, men Socialdemokraterna kunde lita på stöd från Moderaterna (ingen opposition där). Ser man runt om i vårt land där Miljöpartiet har valt att styra i kommunerna tillsammans med övriga allianspartier så beror det på att de har känt att de får ut mer av ett sådant samarbete (vilket de gjorde i Sundsvall). Hade Miljöparitet gått över till alliansen i valet 2010 så hade vi brutit det långvariga socialdemokratiska styret över Gävle. Igår visade inte Moderaterna varför Miljöpartiet ska samarbeta med Alliansen. Gävleborna kommer således få mer grå betong och sten och mindre gröna träd och buskar i sin stad tackvare enighet mellan det gamla och nya arbetarpartiet.

Läs även ledaren i Gefle Dagblad.

Dags för en polisinspektion?

Igår i Gefle Dagblad och idag i Arbetarbladet publicerades min debattinsändare om polisens bristande förmåga att fånga bovar. Debattinsändaren kan läsas nedan.

Dags för en polisinspektion?

Rikspolisstyrelsen har på begäran från dagstidningen Dagens Nyheter tagit fram statistik på andelen personuppklarade brott (det vill säga andelen av anmälda brott som ledde till att en gärningsman greps och åtalades) under 2011. Av denna statistik framkommer att andelen personuppklarade brott var 16 procent av de anmälda brotten. 2010 var denna siffra 17 procent – således har det skett en minskning. Detta kan tyckas inte vara så anmärkningsvärt, men innan regeringen gjorde sin stora satsning på polismyndigheten och ökade dess budget med 25 procent var andelen personuppklarade brott också 17 procent. Med andra ord trots flera nya miljarder kronor från skattebetalarna har polisen inte klarat av att fånga in fler bovar. Detta är minst sagt oacceptabelt.

Värst är det när det gäller stölder och inbrott. Där blir endast 2,5 procent av de anmälda brotten personuppklarade. Personer som bryter sig in i andra människors hem och tar det de vill ha kan känna sig tämligen säkra på att de kan göra det igen och igen och igen utan att polisen hindrar dem. Är det rimligt?

Regering och riksdag måste agera mot polisens bristande förmåga att fånga bovar. Det handlar inte om hårdare tag och strängare straff, utan det handlar om att se till att polisen gör det den ska och griper den som begår brott mot sina medmänniskor.

För att säkerställa att skolan ger eleverna den utbildning som regering och riksdag kräver införde regeringen Skolinspektionen. Är det en polisinspektion som måste till för att säkerställa att polisen klarar upp fler brott? Uppenbarligen klarar i alla fall inte polisen av att på egen hand effektivisera sig. Hade man haft den förmågan så hade fler nya miljarder i budgeten medfört fler inbrottstjuvar bakom lås och bom istället för rotandes i medborgarnas hem.

Möjligheter till stimulans för kropp och själ

Igår var jag med om att fira Gävle Symfoniorkesters 100-årsdag tillsammans med vårt lands konung och drottning. Det var en mycket underhållande afton. Något som framkom under kvällens tillbakablickar på symfoniorkesterns historia var dess återkommande bekymmer med att få pengarna att räcka till. Idag finansieras symfoniorkestern i huvudsak av anslag från staten och Gävle kommun. Ibland framförs det i den politiska debatten i Gävle att kommunen borde lägga pengarna på annat än på en symfoniorkester eftersom det bara är en minoritet av Gävles befolkning som nyttjar den. De som säger så tillhör självklart den grupp människor som har andra intressen än orkestermusik, men deras argument går att använda på det mesta av den kultur- och fritidsverksamhet som kommunen stöttar. Om utgångspunkten skulle vara att kommunen bara ska stötta sådan verksamhet som bara en majoritet (eller möjligen en mycket stor minoritet) nyttjar så skulle Gävle inte ha mycket till utbud av fritids- och kulturverksamhet, eftersom det är få enskilda verksamheter (om ens någon) som kan göra anspråk på att den har en majoritet gävlebor som brukare. Det är dock den samlade kultur- och fritidsverksamheten som gör Gävle levande och stimulerar invånarnas kropp och själ eller annorlunda uttryckt främjar invånarnas hälsa och intellekt. Det finns något för alla även om inte alla använder samma aktivitet. I 100 år har Gävle symfoniorkester liksom 100-åringen Brynäs IF bidragit till att ge gävleborna möjligheter att stimulera kroppen och själen. Blir Gävle en bättre plats att leva på om man begränsar dessa möjligheter i framtiden? Tror inte det.

Lika lön för lika erfarenhet av arbete

Idag fick jag e-post från en medborgare som var mycket kritiskt till att jag och några partikollegor i en debattinsändare i Gefle Dagblad, föreslagit att lönerna för dem med erfarenhet bör öka i en snabbare takt än ingångslönerna, för att uppnå en ökad lönespridning. De relativt sett höga ingångslönerna gör det svårt för unga utan erfarenhet att konkurrera om jobben, men gör också att äldres erfarenhet inte värderas tillräckligt. En ökad lönespridning, med relativt sett lägre ingångslöner, skulle förbättra möjligheterna för unga att få det första jobbet. En ökad lönespridning innebär också en uppvärdering av erfarenhet och kunskap.

Detta tycker dock inte brevskrivaren. Han menar att det ska vara lika lön för lika arbete. Erfarenhet i arbetet ska inte premieras. Ungdomar utan yrkeserfarenhet ska inte ha en lägre ingångslön. Jag antar att brevskrivaren tycker att jag är ett ”högerspöke”, men i sådant fall lutar jag mig mot ”högerspökande” fackföreningen IF Metall som förhandlat fram ett ungdomsavtal för personer under 25 år utan yrkeserfarenhet som innebär att de får minst 75% av lägsta lönerna i riksavtalet. Samtidigt ska dessa anställningar innehålla hanledning och utbildning så att man får den yrkeserfarenhet som önskas. Målet med avtalet är att göra det lättare för ungdomar att få jobb inom industrin. Jag undrar om IF Metall har blivit kontaktad av brevskrivaren och fått höra att de företräder en ”höger politik”? I sådant fall hoppas jag IF Metall informerar brevskrivaren om att lika lön för lika arbete betyder lika lön för lika erfarenhet av arbete.

Droppen som urholkar stenen

Igår hade jag kontakt med den person som före jul hade bjudit in mig att besöka kommunens äldreboende på Forellplan i Sätra där hon hade sin mor. Hon uttrykte en frustration över att det inte verkar ske någon förändring inom kommunens äldreomsorg. Hon undrade om det överhuvudtaget var någon mening med att engagera sig och göra sin röst hörd. Till henne och alla andra gävlebor och övriga medborgare i landet kan jag säga att det är det. Man ska inte förvänta sig att kunna åstadkomma snabba förändringar i samhällsfrågor som man vill ändra, även om det ibland är möjligt, men att inte göra sin röst hörd innebär att man avstår ifrån att påverka och därmed blir det garanterat ingen förädnring. Även om man inte kan se en förändring så kan ens röst bidra till ett lite steg i rätt rikning och tillsist ”urholkar droppen sten”.

Första dagen på jobbet börjar med resa till Eskilstuna

Idag är det min första arbetsdag på det nya året. Jag har haft en bra julledighet men nu rivstartar jag med att åka till Eskilstuna för att där lära mina partikamrater mer om migrationspolitik i praktiken, d.v.s. migrationslagstiftningen och migrationsstatistik. Många liberalt sinnade människor som jag träffar är engagerade i asylfrågor men kunskapsnivån om hur lagstiftningen ser ut och hur många som får asyl eller avslag på sina asylansökningar o.s.v. är ofta bristfällig. Ofta bygger man sina uppfattningar om migrationspolitiken på uppgifter man fått i massmedia men tyvärr är inte alltid dessa uppgifter helt korrekta. Eftersom jag har under många år arbetat på Migrationsverket så sitter jag inne med en hel del kunskap om migrationspolitiken i praktiken. Jag är glad över att mina partikamrater i Eskilstuna är intresserade av att få lära sig mer än vad som sägs och skrivs i massmedia. Jag hoppas att fler folkpartister i Sverige är intresserade av att lyfta kunskapsnivån i en fråga som engagerar.