Att inte köpa röda svar

När den rödgröna kommunledningen valde att ändra i investeringsbudgeten och sparka ut renoveringen av Stadsbiblioteket från planerna så ställde man det mot en inomhusarena för friidrott. Detta är olyckligt att de ställs mot varandra men det hade man inte behövt göra. Det ena utesluter inte det andra om man är beredd på att låta privata investerare få delta. Som jag skrev igår så hade Gästriklands Idrottsförbund ett seminarium om att nyttja möjligheten att få privata intressen att investera i idrottshallar m.m. istället för att låta skattebetalarna ta hela notan. Till exempel pekade man på att det finns många företag som säljer varor och tjänster som är direkt kopplade till idrotten och att dessa kan ha intresse av att få sälja sina saker direkt på plats i idrottshallen. På seminariet deltog även representanter för de rödgröna men idéerna har de inte tagit till sig. Det är uppenbart att man bara kan tänka sig att kommunen själv ska lösa allt (vilket är en klassisk socialdemokratisk lösning på alla problem i Gävle) och därmed är det bara kommunen som ska investera i en friidrottshall, trots att det kan finns privata intressen som är beredda på att medfinansiera. Istället för att sondera möjligheterna till en sådan lösning väljer man att rata renoveringen av Stadsbiblioteket som inte har samma möjligheter att locka till sig privat kapital men likväl är gävlebornas mest använda verksamhet. Det finns möjligheter att få både en ny friidrottshall och ett renoverat Stadsbibliotek under denna mandatperiod om man är beredd att se andra lösningar än socialdemokraternas klassiska svar - att kommunen ska fixa allt.

GD, AB

Några kommentarer kring tidningarnas rapportering

Igår hade jag tillsammans med övriga partier i allianssamarbetet presskonferens om vårt gemensamma förslag till mål och ekonomiska ramar för kommunen under de kommande åren. Den lokala pressen har framförallt valt att lyfta fram att vi inte vill senarelägga ombyggnationen av Stadsbiblioteket tillförmån för en helt ny friidrottshall som den rödgröna kommuneldningen vill. Tidningarna skriver dock inte om att utgångspunkten för vår prioritering är att Stadsbiblioteket är något som kommer alla till del och det finns ingen verksamhet i Gävle som har så många besökare (vilket är anledningen till att det biblioteket behöver byggas ut). Kommunen har som ambition att höja bildningsnivån i kommunen och näst skolan så är biblioteket den institution som främjar detta bäst. Så mot den bakgrunden är det märkligt att man väljer att inte satsa på Stadsbiblioteket utan skjuter det till en obestämd framtid. Vad det gäller en ny friidrottshall så finns det inom sporten större möjligheter att dra nytta av kommersiella intressen och på så sätt få medfinansiering. Jag har själv deltagit i seminarium som arrangerats av Gästriklands Idrottsförbund, där man pekar på denna möjlighet men att både kommuner och idrottsföreningar är dåliga på att utnyttja denna möjlighet. Istället väntar man på att skattebetalarna ska betala vilket gör att man får vänta länge eftersom skattepengarna inte räcker till allt. Om man på allvar försöker hitta samarbetspartnerns som är beredda på att medfinansiera så är det möjligt att tidigarelägga en friidrottshall samtidigt som kommunen själv satsar på biblioteket.

En annan punkt som tidningarna lyfter fram i vårt förslag till mål och ekonomiska ramar är vår satsning på skolan. Det skiljer ungefär 30 miljoner kronor mellan vårt förslag till budget för Barn- och ungdomsförvaltningen och den rödgröna kommunledningens. Tidningarna rapporterar vi lägger dessa extra pengar på att få ned barngrupperna i förskolan, men vad de missar är att det är 30 miljoner kronor utöver de 10 miljoner extra som kommunledning har i sin budget för att satsa på förskolorna. Dessa 10 miljoner finns också i vår budget (utöver de 30 miljonerna) men vi skjuter till dem som en extra resurs till skolan för att hjälpa fler elever att få gymnasiebehörighet vilket får betydelse för att få ned ungdomsarbetslösheten i kommunen.

Tidningarna skriver också om att vi vill minska ned antalet projekt i kommunen till förmån för kärnverksamheten. Arbetarbladet har en lista på pågående projekt i kommunen, men det är långt ifrån allt som man redovisar. Bara kommunstyrelsen lägger ut runt 40 miljoner årligen på olika former av projekt (den totala summan för Arbetarbladets lista är knappt 15 miljoner). Till detta kommer att de olika nämnderna finansierar olika projekt i sina respektive förvaltningar. Omvårdnadsnämnden som för närvarande genomlyser sin ekonomi för att komma till rätta med sitt budgetunderskott har funnit att förvaltningen driver över 60 projekt med oklar kostnad och nytta. Kommunen behöver således göra en total genomlysning över samtliga projekt och ta sig en fundera över vilken nytta de har för kommunens kärnverksamhet. Projekt är i sig inte av ondo, men man ska vara medveten om att de ofta blir kostnadsdrivande förvaltningarna (utöver över kostnaden för själva projektarbete) om resultatet av projektarbetet ska implementeras i berörda förvaltningar. Därför måste man fråga sig om alla dessa projekt gagnar kommunens kärnverksamhet eller dränerar de kommunen på resurser? Från Alliansens sida säger vi att de projekt som inte kan visa på ett entydigt sätt att de gagnar kommunens kärnverksamhet ska avslutas. Kommunstyrelsen ska vara mycket restriktiv med att starta nya projekt (budgeten för projektmedel kan minst halveras). Endast de som gagnar näringslivsutvecklingen i kommun kan komma ifråga.

Se artiklarna i Gefle Dagblad och Arbetarbladet.

Lägre ingångslöner mot högre slutlöner

Per Gudmundson på Svenska Dagbladet har idag en ledare om avsaknaden på konkreta lösningar på att få fram jobb till dem som har svårt att komma in på den arbetsmarknad som nu växer (ett problem man kan se här i Gävle och Gävleborg). Bland annat nämner han motståndet mot så kallade låglönejobb som finns i Sverige, trots att det i andra länder har fungerat som en möjlighet till inträde på arbetsmarknaden för grupper som annars hade varit beroende av stöd från samhället för att klar sig. Grunden till detta motstånd är att svensk fackföreningsrörelse befarar att införandet av låglönejobb kommer innebära en generell press nedåt på lönerna som helhet på arbetsmarknaden. Detta är av samma skäl som man är motståndare till att sänka ingångslönerna för att på så sätt underlätta inträdet på arbetsmarknaden för bland annat unga människor med liten yrkeserfarenheten. Gudmundson nämner att IF Metall har gått med på sänkta ingångslöner för unga, men det är de tämligen ensam om att acceptera.

När jag var aktiv inom JUSEK/SACO så sa man alltid att vi fackliga företrädare skulle jobba för att få upp ingångslönerna eftersom man trodde att det i sin tur skulle innebära att även alla andra löner steg på arbetsplatsen. Så blev inte fallet. Det enda som hände var att lönestrukturen blev samman pressad – d.v.s. avståndet mellan lönen för den som var ny på jobbet och den som hade jobbat länge krympte. De som hade jobbat länge ansåg att detta var orättvist när de märkte att deras erfarenhet inte värdesattes nämnvärt mer än ”gröngölingarnas”. Att höjda ingångslöner inte bidrog till att höja övriga löner var knappast förvånande. Arbetsgivaren har inte obegränsade meddel till löner och när de betalar mer för de nyanställda då blir det mindre till löneökningar för övriga. Möjligheterna att göra lönekarriär inom sin anställning försvann och fackets enda svar till dem som undrade hur de skulle få bättre betalt för sin erfarenhet var att de skulle byta jobb.

Jag har inget problem med låga ingångslöner men däremot med låga slutlöner (d.v.s. den lön du har den dagen du slutar). Erfarenhet måste betala sig. Det måste vara möjligt att göra lönekarriär inom sitt arbete tackvare ökad erfarenhet, istället för att behöva byta jobb. Det borde vara möjligt för arbetsmarknadens parter att kunna enas (om viljan finns) om att sänka ingångslönerna mot att höja lönerna för dem som har jobbat länge. På så sätt skulle man kunna slå två flugor i en smäll. Sänkt tröskel till arbetsmarknaden genom lägre ingångslöner för arbetsgivaren att betala för den som nyanställs och samtidigt som erfarenhet premieras mer och därmed få upp slutlönerna - även inom låglönejobb.

Sjung om studentens lyckliga dag!

Sitter på mitt varma kontor och arbetar med planerna för kommunens mål och ekonomiska ramar. Utanför mitt fönster firar nybakade studenter genom att åka runt runt med bilar och lastbilar och sjunger för vad rösten bär. Deras glädje i det stråland solskenet smittar av sig. Normalt brukar jag inte önska att jag var yngre, men just sådan här dagar längtar man tillbaka till när man själv var nybakad student och världen låg öppen för en. Önskar grattis till alla nya studenter. Festa hela natten lång. Det är ni värda.

Absolut eller relativ fattigdom?

Igår presenterade Rädda Barnen sin rapport om familjepolitikens betydelse för barnfattigdomen i Sverige, vilket är en fortsättning på deras årliga kartläggning över barnfattigdomen som publicerades i februari. I rapporten framgår att alla har fått det bättre under 2000-talet. Utredaren till rapporten Tapio Salonen sa igår att "den fattigaste femtedelen har ökat sina faktiska inkomster, räknat per konsumtionsenhet, med 22 procent mellan 1998 och 2008”. Den absoluta fattigdomen i Sverige (det vill säga vad man faktiskt har att röra sig med) har minskat under 2000-talet, även om man kan se en liten uppgång för år 2008 när lågkonjunkturen slog till och arbetslösheten sköt i höjden.

Däremot har den relativa fattigdomen ökat i Sverige. Det vill säga fokus ligger inte då på vad man själv har i plånboken utan vad andra har i relation till den egna plånboken. Alla har fått det bättre absolut sett men eftersom en del har fått det ännu bättre i relation till andra så har klyftorna ökat och därmed den relativa fattigdomen. Det relativa fattigdomsbegreppet är ett mycket missvisande, eftersom med det som utgångspunkt för att definiera fattigdom finns det ingen fattigdom i ett land där alla svälter då ingen har det bättre än den andre. Det enda raka vore att bara mäta absolut fattigdom, men det väljer inte Rädda Barnen att fokusera på i sin senaste rapport.

Rädda Barnen har dock en poäng i sin rapport att träffsäkerheten i familjepolitiken har minskat under de senaste tio åren. Det vill säga att effekten av det riktade stödet till familjer med små inkomster har avtagit, vilket regeringen även har uppmärksammat. Samtidigt missar Rädda Barnen att lösningen på fattigdomen är att få fler i arbete och inte genom ökade bidrag, vilket ledarna på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet tar upp.

Med anledning av rapporten gjorde SVT:s Aktuellt igår ett inslag om en ensamstående mor med tre barn och som hade små ekonomiska marginaler. Barn till ensamstående föräldrar är en grupp som förekommer i statistiken över barnfattigdomen, men enligt Rädda Barnens rapporter är de som främst drabbas av barnfattigdom barn till invandrare. En reflektion som jag har gjort när massmedia (som Aktuellt) tar upp ämnet barnfattigdom så är det oftast just den ensamstående föräldern som får ge bild till detta och inte invandraren. Kan det möjligen ha att göra med att invandraren ofta har från sina hemländer erfarenhet av vad det verkligen innebär att leva i absolut fattigdom till skillnad mot dem som bara har upplevt den relativa fattigdomen i Sverige? Perspektiven på vad fattigdom är kommer då i ett annat läge. Till Aktuellts försvar ska man nämna att man gjorde senare i programmet ett inslag om matsituationen Malavi, där man intervjuade en annan mor som ansåg sig leva i ett välstånd för att hon och hennes familj nu kunde äta sig mätta överhuvudtaget. Mamman i inslaget om barnfattigdom i Sverige var däremot bekymrad över att hon ofta lagade ravioli och blodpudding till sina barn.

Se även ledarna Gävles lokala tidningar Gefle Dagblad och Arbetarbladet för olika perspektiv att se på saken.

S, V och Mp sviker sina vallöften - inte oväntat

Socialdemokraterna, Västerpartiet och Miljöpartiet har lova i val efter val att de ska minska barngrupperna i förskolan. Under senaste valet sa de att man skulle ha som mål att inga barngrupper skulle vara större än 15 barn per grupp. Idag har de meddelat att de bryter sitt vallöfte. Mindre barngrupper ska inte längre vara en målsättning för kvalitén i förskolan (trots att föräldrar och personal har i åratal efterfrågat detta). Inte oväntat. Man har aldrig velat ta tag i frågan på allvar, vilket har varit uppenbart när man börjar tala om konkreta åtgärder. Nu vet gävleborna en gång för alla var de rödgröna står i denna fråga. Mindre barngrupper kräver regimskifte i Gävle.

GD, AB