Ett uppmärksammat förslag

Igår lämnade jag in en motion till kommunfullmäktige om ett bonussystem för kommunens anställda. Detta har uppmärksammats av både Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Här nedan kan ni läsa motionen i sin helhet.

Ett bonussystem för kommunens anställda
Inom det privata näringslivet förekommer det att anställda kan få en ekonomisk bonus om de kommer på idéer på hur företaget kan spara pengar genom att effektivisera verksamheten. Syftet med detta bonussystem är att uppmuntra de anställda att engagera sig i att utveckla företagets verksamhet och känna ansvar för företagets ekonomi. Endast de idéer som företaget bestämmer sig för att genomföra belönas med en bonus. Exempel på företag där detta bonussystem finns är Kornäs i Gävle och Sandvik i Sandviken. Ett bonussystem borde införas i Gävle kommunen. Även om den kommunala verksamheten arbetar under andra förutsättningar än det privata näringslivet så är kommun i lika hög grad befrämjad av att de anställda motiveras att ta ansvar för ekonomin och kommer med idéer på hur man kan spara pengar utan att försämra kvalitén i verksamheten. Därför borde även Gävle kommuns anställda få någon form av ekonomisk bonus om de kommer med idéer på hur kommunen kan spara pengar. I ett läge där kommunen står inför stora pensionsavgångar är det viktigt att kommunen framstår som en attraktiv arbetsgivare för att locka nya medarbetare och då kan ett bonussystem bidra till detta.

Med hänvisning till ovanstående föreslår jag att kommunfullmäktige beslutar
att kommunledningskontoret får i uppdrag att arbeta fram ett förslag på ett bonussystem för kommunens anställda motsvarande det som finns i det privata näringslivet i enlighet med redogörelsen ovan.

Bra att Moderaterna tänker om

Moderaterna har meddelat att de har svängt i frågan om att redovisa privata partibidrag och att de nu är beredda på att göra detta. Det är välkommet. Det är pinsamt för Sverige som demokrati att vi inte har haft regler som ger allmänheten insyn i hur partierna finansieras. Detta är en självklarhet i nästan alla andra västdemokratier och nu kommer kanske Sverige till sist tillhöra denna skara.

På studiebesök på en skola och möte med en Fas 3:are

Idag gjorde jag ett studiebesök på Sofiedalskolan där de bland annat har elever från årskurs ett till nio. Studiebesöket började med att jag och min kollega Evelyn Klöverstedt från Barn- och ungdomsnämnden fick sitta med de biträdande rektorerna för hela Valbo-skolenhet och diskutera hur vi ska höja skolresultaten. Främst pekade man på två saker. Det ena var att man behövde bli bättre på att konkretisera och kommunicera målen med elever och föräldrar för att på så sätt stärka deras engagemang för skolarbetet. Det andra man pekade på var behovet av stöd till lärarna i deras ledarroll. Det finns behov handledning och feedback på hur man agerar i klassrummet. Man uttryckte även en frustration över att bilden av den svenska skolan i massmedia är så ensidigt negativt. Det finns både bra och dåliga sidor av skolan och båda måste lyftas fram för att ge en rättvis bild. Efter mötet med biträdande rektorerna gick jag en rundtur i skolan och träffade övrig skolpersonal och elever. Från flera lärare fick jag höra att man behövde mer resurser och man pekade på att Gävle kommun ger mindre i elevpeng än motsvarande kommuner i landet.

Under min rundtur träffade jag på en så kallad Fas 3:are. I flera röda tidningar, som Arbetarbladet här i Gävle, har man lagt all energi på att hitta brister med Fas 3 i regeringens arbetsmarknadspolitik. Visst finns det problem vilket arbetsmarknadsministern erkände så sent som igår, men den Fas 3:are som jag träffade på Sofiedalskolan var dock nöjd. Genom Fas 3 var han på väg att få ett fast jobb på skolan. Jag antar att han aldrig kommer bli intervjuad av den röda pressen. De vill inte ge en rättvis bild av Fas 3.

Dags för öppen fika

Imorgon onsdag ska jag sitta på Stadsbibliotekets café mellan 16 och 18 och över en kopp kaffe träffa gävleborna och lyssna till vad de har på hjärtat. Vid förra sittningen var det fem personer som kom och vi diskuterade kärnkraft, snöskottning, kommunens investeringar, högskolan i Gävle och framtidens ekonomiska tillväxt i en snävare tillgång på råvaror.

Vad som kommer avhandlas imorgon har jag ingen aning om, men roligt ska det bli.

En klok bonde med erfarenhet av Tjernobyl

Idag har det gått 25 år sedan kärnkraftolyckan i Tjernobyl och på torsdag den 28:e april ska jag debattera kärnkraftens vara eller icke vara på Stadsbiblioteket klockan 19:00. Naturskyddsföreningen är arrangör. Arbetarbladet har idag ett intressant reportage om bonden Mats Eriksson från Trödje som blev världskänd för 25 år sedan när mätningar visade då att han hade 15 000 becquerel cesium i kroppen (det normal idag är 196) på grund av det radioaktiva nedfallet som drabbade Gävle efter Tjernobyl. Det kanske mest intressanta med Mats är att han har svårt att se hur Sverige skulle klara sig utan kärnkraften, trots hans personliga erfarenheter av en kärnkraftolycka. Händelserna i japanska Fukushima har inte ändrat på det. Mats drar den kloka slutsatsen att man ska inte ändra uppfattning om kärnkraft innan man har svar på alla frågor kring vad som har skett i Fukushima. Fler borde resonera som Mats.

Det är inget självändamål att behålla kärnkraften, men vi får aldrig ersätta dess energiproduktion med fossila bränslen som förstör vår jords klimat. Sverige har idag många gamla kärnkraftverk och troligen kommer inte alla behöva ersättas på grund av regeringens satsningar på förnyelsebar energiproduktion och energieffektiviseringar. Men skulle några kärnkraftverk förnyas så är det bättre än att gör som Tyskland som gör sig beroende av klimatpåverkande naturgas från Ryssland bara för att man avstår från sina egna kärnkraftverk. I sammanhanget ska man komma ihåg att Tyskland har också satsat stort på förnyelsebar energiproduktion, men har ändå inte kunnat kompensera kärnkraften fullt ut. Kanske kan Sverige det, men om inte vad gör vi då? Ska vi köpa naturgas och släpper våra ambitioner på fossilbränslefritt samhälle? Nej tack.

Ska S närma sig SD för att bekämpa barnfattigdom?

Sedan Rädda Barnen släppte sin årliga rapport om barnfattigdomen tidigare i år, där det framgår att barnfattigdomen ökade år 2008 och troligen har forsatt öka sedan dess, har socialdemokraterna och deras partiledare vid upprepade tillfällen hävdat att barnfattigdom är en del i det alliansstyrda Sverige. Professor Tapio Salonen, som författat den studie som Rädda Barnen stödjer sin rapport på, har avfärdat socialdemokraternas resonemang. Salonen pekar på att dubbelt så många barn var fattiga under socialdemokraternas regering 1997 jämfört med idag. Socialdemokraternas hyckleri kring denna fråga kan inte bli mer uppenbart.

I en ledare i Svenska Dagbladet den 17 april pekar Nima Sanandaji också på att en bidragande orsak till att barnfattigdomen har ökat beror på att fler asylsökande har fått uppehållstillstånd och dessa har små ekonomiska marginaler vilket gör att de är beroende av försörjningstöd (socialbidrag). Detta ligger i linje med Rädda Barnens rapport där det framgår att det är främst barn till föräldrar med utländsk bakgrund som lever i fattigdom, även om rapporten inte uttalar sig om huruvida denna grupp utgörs främst av nyanlända asylinvandrare. Om alliansregeringen har något ansvar så är det att man inte har velat driva en restriktiv invandringspolitik för att på så sätt hindra dessa fattiga barn och föräldrar att bosätta sig i landet. Socialdemokraterna säger att de vill driva en politik som motverkar barnfattigdomen (till skillnad mot alliansregeringen). Innebär det att man tänker gå Sverigedemokraterna till mötes?

Alla dessa opinionsmätningar

Igår presenterade Sifo sin senaste väljarundersökning. I princip är det dött lopp mellan blocken med ett litet övertag för de rödgröna partierna. Jag ska erkänna att jag liksom alla andra som är politiskt intresserade har ständig koll på opinionssiffrorna, men samtidigt är det lite tröttsamt när massa tyckare dra långtgående slutsatser av ett rätt tunt material. Framför allt västerinriktade tyckare är snabba på att dra långt gående slutsatser. Under större delen av förra mandatperioden visade de olika mätningarna på en promenadseger för de rödgröna över alliansens fyra partier och detta fick många vänstertyckare att dra slutsatsen att svenska folket inte vill ha borgliga regeringar i Sverige. När så svenska folk verkligen fick rösta så ville man inte se en rödgrön regering. Slutsats: opinionsmätningar kommer och går, men endast valresultatet består.

Välkomna förändringar i sjukförsäkringssystemet

Idag skriver socialministern Ulf Kristersson tillsammans med alliansens ledamöter i socialförsäkringsutskottet på DN-debatt att sjukförsäkringen kommer ändras på en rad områden även om grundstommen ska finns kvar. Det är välkommet att man gör de nödvändiga förändringar som behövs för att minimera risken att människor kommer i kläm i systemet såsom har skett när sjukförsäkringssystemet gjordes om för några år sedan. Samtidigt är det bra att man inte gör en återgång till det gamla systemet där människor fastnade i passiva sjukskrivningar och ett ständigt ökande antal av förtidspensionärer i världens friskaste land.

Man måste nog vara ödmjuk och inse att vi inte kommer kunna finna ett helt perfekt sjukförsäkringssystem. Regeringen har dock visat att man lyssnar på kritiken och är ständigt beredd på att arbeta vidare med systemet för att lösa de problem som finns, men där utgångspunkten även fortsättningsvis ska vara att hjälpa människor tillbaka istället för som tidigare lämna dem åt deras öde.

Ett inskränkt förslag

I en artikel på DN-debatt meddelar Miljöpartiet att man har lämnat en motion till riskdagen där man föreslår att minst två kärnkraftverk ska stängas av under denna mandat period (alltså senast 2014) med hänvisning till kärnkraftolyckorna i Japan. Man menar att nedstängningen inte kommer vara något problem för Sverige då Energimyndigheten har prognostiserat att Sverige kommer ha ett energiöverskott på 23 TWh år 2020.

Jag kan bara instämma i min partikollega Carl B Hamiltons kommentar. Stänger man ned reaktorer så försvinner överskottet och därmed möjlighet att exportera el till länder som idag är beroende av kolkraft och annan fossilbränsledriven energiproduktion som påverkar vårt klimat. Vårt överskott kan alltså bidra till att andra länder kan undvika att släppa ut klimatpåverkande utsläpp. Miljöpartiet anser sig vara ett internationellt inriktat parti, men i denna fråga är de minst sagt nationellt trångsynta.

35 meter upp med Mackmyra Whisky

Lagom till frukost var jag inbjuden till en förevisning av Mackmyra Whiskys gravitationsdestillerie som med rask takt börjar färdigställas. Byggnaden är 35 meter hög och är den första byggnaden i den whiskyby som håller på att ta form utanför Gävle. Denna whiskyby kommer inte bara vara en produktionsanläggning utan också ett besöksmål för alla whiskyintresserade världen över. Mackmyra Whisky grundades 1999 av några personer som en kväll fick en idé som de starkt trodde på och var beredd på att lägga all sin tid på. Tolv år senare har de inte bara lanserat Sveriges första maltwhisky utan också en hel whiskyby som är unik i världen och som är en viktig komponent i deras lansering av svensk maltwhisky internationellt. Gävles och Sveriges framtida välstånd i den globala konkurrensen hänger på personer som vågar satsa på sina idéer, vågar tro på att man har en plats i världen att fylla och är beredd att arbeta hårt. Politiken måste se till att dessa entreprenörer får möjlighet att växa, känner att de får lön för mödan och att de därigenom vill vara kvar i Sverige (på samma sätt som Mackmyra Whisky väljer att vara kvar i Gävle där man en gång började). Det tjänar alla på.

Spetsutbildningar på högstadiet

Båda lokala tidningarna, GD och AB, uppmärksammar idag att utbildningsminister Jan Björklund och regeringen har öppnat för spetsutbildning inom teoretiska ämnen även på högstadiet. Precis som när man införde spetsutbildningar på gymnasienivå har det framförts kritik då det uppenbarligen är en känslig fråga att ge studiebegåvande elever möjlighet till extra stimulans. Gefle Dagblad har en bra ledare i ämnet som bemöter denna kritik. Även en ledare i Svenska Dagbladet berör frågan.

Varför ska folk kvarhållas i regnet, Håkan?

När Håkan Juholt presenterades av den socialdemokratiska valberedningen som näste partiordförande valde han att dra en liknelse för att illustrera skillnaden mellan socialdemokratisk politik och alliansregeringens. Han sa att det inte kan vara så att vissa får hela tiden stå i solsken medan andra får stå i regn. De som står i solsken ska (enligt Håkan) hålla ett paraply över dem som står i regnet. Varför ska man ge dem ett paraply? Är det inte bättre att hjälpa dem som står i regnet ut till solen istället? Skillnaden mellan socialdemokraterna och alliansens politik kunde inte bli tydligare. Socialdemokraterna har inte varit och är det uppenbarligen inte nu heller intresserade av att lösa problemen med utanförskapet, som i Håkans liknelse illustreras med regnet. Det enda de kan tänka sig är att ge bidrag (paraply), men att få fram en politik som för människor ut ur regnet är man inte intresserad av. Allt är inte perfekt med alliansregeringens politik men den syftar i alla fall till att få fler människor i solsken och inte hålla kvar dem i regnet (om än med trösten av att få låna ett paraply).

Jag har tidigare skrivit om att socialdemokraternas politik gör människor till politikernas klienter istället för fria individer. Håkans tal visar att man står fast vid den politiken. Så länge folk står i regn så är de beroende av att någon politiker beslutar att de ska få ett paraply för att kunna hålla sig torra.

DN

Svenskt flyg till Libyen, men till vilken nytta?

Riksdagen har nu beslutat att Sverige ska skicka åtta Jas-plan till konflikten i Libyen. Regeringen har eftersträvat bred enighet i denna fråga och för att blidka de rödgröna partierna har man gått med på att de svenska planen inte får delta i några attackuppdrag för att skydda civilbefolkningen mot khaddaffistyrkorna. Det enda de får göra är att bevaka luftrummet. Mot vad då? Det libyska flygvapnet är utslaget och vad civilbefolkningen nu oroar sig för är Khaddaffis markstridskrafter, men som sagt dessa får svenska piloter inte röra. När de ser övergrepp på marken får de hoppas att något annat lands flyg kan komma till de civilas undsättning. Således kan man fråga sig vad vi har där att göra. Regeringen kunde lika gärna avstå från att ta upp frågan om flyg till Libyen under dessa premisser. Statsministern kunde ha meddelat övriga deltagande länder att i Sverige har vi en tradition av att det krävs en bred politisk enighet för att vi ska sända våra stridskrafter utomlands, men eftersom de rödgröna bara vill att svensk flyg ska spana efter flygplan som inte längre finns så är det ingen mening med att Sverige deltar. Symbolpolitik och halvhjärtade insatser kan vi vara utan. Fråga den libyska civilbefolkningen. DN, SvD