En lag som behövs

Jag har för närvarande julledigt, men här om dagen blev jag kontaktad via Facebook angående ett upprop för införandet av en diskrimineringslag rörande bristen på tillgänglighet i den offentliga miljön. Syftet med lagen är att otillgänglighet i den offentliga miljön för människor med funktionsnedsättning skall ses som en form av diskriminering. Jag skrev på uppropet. Anledningen till att jag gjorde det är att jag anser att det idag, med den kunskap och teknik vi har rörande tillgänglighetsfrågor, inte finns några skäl till att starta upp offentligverksamhet och samtidigt inte behöva göra den tillgänglig för alla medborgare. Har man en offentlig verksamhet som samtidigt i praktiken inte kan nyttjas av alla på grund av olika fysiska hinder så är den inte offentlig. Den riktar sig enbart till de personer som inte har någon funktionsnedsättning och därmed diskriminerar man de som har funktionsnedsättning. Visst det finns offentlig verksamhet som idag bedrivs i lokaler som är så pass gamla att det kan finnas tekniska svårigheter att anpassa tillgängligheten fullt ut för människor med funktionsnedsättning. Men för den skull behövs det inte fler sådana miljöer när vi nu vet bättre än vad man gjorde då när lokalerna byggdes. Läs mer på Marschen för tillgänglighet.

Blir det någon språkförskola i Gävle?

På radions P1-Morgon sändes ett reportage om hur en gävlefamilj var tvungen att flytta till Stockholm för att kunna få stöd till deras son som har grav språkstörning. I inslaget intervjuades den socialdemokratiske ordförande i Barn och – ungdomsnämnden i Gävle med anledning av att kommunen idag inte erbjuder någon språkförskola för de barn som har grav språkstörning. Ordförande uppgav att anledningen till att det inte finns någon språkförskola i Gävle är att det finns för få barn med sådan problematik I samband detta informerades då den socialdemokratiske ordförande om att det bara i Gävle finns 18 barn med grav språkströningsdiagnos enligt landstinget. Detta innebär att det finns tillräckligt med barn för att starta minst en förskoleklass. Ordförande valde då att ändra sig och öppnade upp för att eventuellt starta en språkförskola även i Gävle. Det är bra, men hur allvarligt menat är det? Hittills har de röd-gröna kommunledningen varit kallsinnig mot all form av särskola för barn som behöver någon form av extrastöd som inte kan ges inom den ordinarie verksamheten. För att undersöka hur ärlig man är har jag idag ställt en fråga till ordförande i Barn- och ungdomsnämnden om man verkligen avser att starta en språkförskola när det nu visar sig att det finns flera barn med detta behov?

Sverigedemokraternas icke-debatt

Igår var det årets sista kommunfullmäktige. Själv kunde jag inte delta under hela sammanträdet eftersom jag var på luciafirande på mina barns förskola. Jag var dock med när Sverigedemokraterna i en interpellation ställde frågan om kommunen hade gjort en konsekvensanalys över att Gävle numera officiellt är ankomstkommun för ensamkommande asylsökande barn. Sverigedemokraterna menade att genom att Gävle har blivit ankomstkommun uppmuntrar man att barn smugglas till Sverige för att ansöka om asyl.

Om man inte vill att människor skall resa till Sverige för att ansöka om asyl och få sin sak prövad får man helt enkelt stänga gränserna och göra klart att i Sverige kan man inte ansöka om skydd (d.v.s. asyl). Detta påpekade jag för Sverigedemokraterna och frågade dem om det är det de vill? Jag fick svaret att så inte var fallet utan att man visst ansåg att människor ska kunna resa till Sverige för ansöka om skydd och få sin sak prövad. Då påpekade jag för Sverigedemokraterna att vi i sådant fall var överens och eftersom detta leder till att även underåriga reser till Sverige för att ansöka om skydd har kommunen erbjudit sig att ordna boende för dem som dyker upp i Gävle. Således finns det inget mer att diskutera eftersom ingen är emot att människor får sina skyddsskäl prövade i Sverige. Efter mitt inlägg dog debatten.

Sjukförsäkringen - en het debatt men hur var det och hur är det?

Debatten om sjukförsäkringen den senaste tiden har knappast undgått någon. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har gått ut hårt i debatten men har inte presenterat några egna förslag. Eftersom de har aviserat återställare vid en valseger 2010 kan man tänka sig att detta även gäller sjukförsäkringen, då några nya förslag inte har presenterats av dem.

Så hur ser då arvet ut från de röd-gröna när de senast styrde landet? Vid regeringsskiftet 2006 var ungefär 15 procent av svenskarna i arbetsför ålder långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade, på hel- eller deltid. Sjukskrivning kunde pågå många år utan några aktiva insatser från Försäkringskassan. Oftast prövades det aldrig om sjukskrivna kunde klara andra arbetsuppgifter än de haft tidigare. Den enda insatsen bestod normalt i att kassan efter något eller några år flyttade över personen till sjukersättning (det som brukar kallas förtidspension) i stället för sjukpenning. Sjukersättningen ger 64 i stället för 80 procent i ersättning. Den som väl fått sjukersättning fick inga insatser för att komma tillbaks i arbete, och nästan ingen kom tillbaka. Dessa försattes i ett permanent utanförskap.

Det är detta system som de röd-gröna verkar vilja ha tillbaka, eftersom de inte vill presentera någon annan lösning. Under de tolv år som de styrde Sverige gjorde de inte något åt systemet utan bara passivt såg på när unga människor blev förtidspensionerade och därmed ratade av samhället.

Från Alliansregeringens sida ville man göra något åt att arbetsförda människor blev ratade genom passiv sjukskrivning och förtidspension. Därför har man infört rehabiliteringskedjan enligt följande:

Efter 3 månader prövas man mot alla tänkbara uppgifter på arbetsplatsen. Kan man göra något blir man av med sjukpenningen och arbetsgivaren får ordna nödvändiga anpassningar etc.

Efter 6 månader prövas man mot hela arbetsmarknaden. Kan man utföra något arbete så hänvisas man till arbete eller Arbetsförmedling och a-kassa. Här finns flera undantag till exempel för dem som bedöms snart kunna återgå till sitt vanliga arbete, genomgår en lång rehabilitering som är godkänd av Försäkringskassan eller för dem som har en avtagande arbetsförmåga på grund av sjukdom.

Efter 1 år är det slut på sjukpenning med 80 procents ersättning. Undantag för dem som saknar arbetsförmåga och har allvarlig sjukdom, de har ingen bortre parentes. Övriga kan efter ansökan gå över till förlängd sjukpenning, 75 procent.

Efter 2,5 år flyttas man över till 3 månaders introduktionsprogram hos Arbetsförmedlingen. Undantag om man ligger på sjukhus, saknar verklighetsuppfattning eller skulle ha risk för allvarlig försämring av sjukdomen, då fortsätter förlängd sjukpenning. Övriga får försörjning med aktivitetsstöd, motsvarar a-kassa. Ingen ska bli utförsäkrad. Regeringen har gjort ett snabbspår för inträde i a-kassa för de som inte är med.

Efter introduktion ska man förhoppningsvis vidare till jobb (ev. med lönebidrag eller liknande) eller ordinarie insatser som jobb- och utvecklingsgarantin. Men saknas arbetsförmåga kan man återgå till sjukpenning.

Till detta har regeringen under 2009 och 2010 avsatt 1,6 miljarder kronor till medicinsk rehabilitering vilket är den största satsningen någonsin i svensk historia.

Även jag kan erkänna att alliansregeringen har gjort några missar när de har sjösatte sin reform, men man har visat att man är mottaglig för kritik och är beredd på att göra nödvändiga justeringar. Jag förstår att de röd-gröna inte gillar ett lyssnande ledarskap eftersom de själva inte praktiserade det när de hade makten. Mona Salin har själv erkänt att det var valförlusten som fick dem att lyssna. Frågan är bara vad det har lärt? Vad gäller sjukförsäkringen verkar man i alla fall vara öppen för att återgå till att förtidspensioner unga människor. Något annat förslag har man inte presenterat trots mycket gap.

Arvet efter sossarnas skolpolitik och den egna plånboken är oviktig för LO

Idag presenterade Skolverket den senaste internationella undersökning över gymnasieelevernas kunskaps resultat. Resultatet är nedslående. Gymnasieelevernas kunskaper i matematik och fysik har försämrats kraftigt sedan 1995 och Skolverket ser situationen som allarmerande. Det kan man minst sagt säga, eftersom dessa kunskaper är vitala för Sveriges framtida utveckling som industrination. Under mandatperioden har utbildningsministern Jan Björklund arbetat för att reformera utbildningsväsendet för åter lyfta kunskapsnivån bland Sveriges elever, men med tolv år av socialdemokratiskt vanstyre över skolpolitiken kommer det ta tid. Ett kvitto på detta fick vi idag. De gymnasieelever vi har idag har större delen av sin skolgång gått i en socialdemokratisk skola och nu får de betala för det. Ni kan läsa Skolverkets slutsatser här.

LO presenterade igår på DN-debatt en rapport som visade att förvärvsarbetandes inkomster har realt ökat med 3,3% per år medan arbetslösas inkomst har ökat med bara 0,86% per år under perioden 1991-2007. LO ser detta som ett problem eftersom det innebär att inkomstklyftorna har ökat mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar. Det viktiga för LO är alltså inte att alla i samhället har faktiskt fått det bättre. LO driver alltså linjen att det viktiga är inte vad som finns i den egna plånboken utan vad andra har i sina. Läs DN-artikeln här.

Ett trist besked under kommunstyrelsesammanträdet

Idag på kommunstyrelsens sammanträde fick vi besked om att Ericsson lägger ned all sin verksamhet i Gävle. Mer än 1000 personer berörs när man även räknar med de personer som är inhyrda från bemanningsföretag. Det är ett mycket tungt besked. Av den bild vi fick av kommunstyrelsensordförande Carina Blank (S) kom beskedet från Ericssom som en blixt från en klar himmel.

Samtidigt hade detta hårda slag mot Gävle inte behövt bli så hårt om kommunen hade prioriterat att främja företagsklimatet och därmed bidragit till att det funnits fler arbetsgivare som skulle kunna anställa den personer som nu får lämna Ericsson. Istället för detta har socialdemokraterna under alla dessa år som de styrt Gävle valt att enbart lita på befintliga storföretagen. En livsfarlig politik som vi nu får skörda konsekvenserna av. Med tanke på den höga arbetslösheten i Gävle och det i övrigt socialdemokratiskt dominerande Gävleborg är risken stor att de som nu får lämna Ericsson tvingas flytta från regionen för att finna ett nytt arbete i andra kommuner där man sätter värde på företagnade. Det känns väldigt onödigt.

Jag kandiderar till riksdagen

Igår fastställde Folkpartiets nomineringsmötet för Gävleborgs riksdagslista att jag är riksdagskandidat nummer tre på listan. Ska erkänna att jag funderat länge på att kandidera till riksdagen, men det var först när jag kom tvåa i länets provval till riksdagslistan och medlemmar i partiet uppmuntrade mig att ställa upp som jag bestämde mig för att fullfölja mina tankar. Likväl kommer jag fortsätta att jobba för ett maktskifte i Gävle. I valet 2010 har jag två målsättningar: Ett maktskifte i Gävle där Folkpartiet är en starkt bidragande faktor och att Folkpartiet i Gävleborg får två istället för ett mandat i riksdagen. Var sedan jag hamnar låter jag väljarna få avgöra.

Det finns två frågor från kommunpolitiken i Gävle som jag vill ta med mig till riksdagen och det är otrygghetsfrågor avseende brottslighet och funktionshindersfrågor. Bland gävlebor kommer just otrygghetsfrågan angående rädslan att utsättas för brott ofta högt på dagordningen. En del saker kan man åtgärda som kommunpolitiker men inte allt. Rädslan för att utsättas för brott är nog den faktor i samhället som mest begränsar den individuella friheten. Samtidigt får inte rädslan ta överhand så att man vidtar åtgärder som begränsar vårt öppna samhälle. För människor med funktionsnedsättning är dock inte kanske rädslan att utsättas för brott som begränsar deras vardagsfrihet mest utan det kan vara så banala saker som trappsteg och gatsten. Möjligheten för funktionshindrade att delta i vårt samhälle är en måttstock på hur fritt vårt samhälle är för alla medborgare.

När jag under nomineringsprocessen lyfte fram mina två huvudfrågor har jag fått frågan "varför tar du inte upp näringslivs/arbetsmarknadsfrågor och miljöfrågor"? För mig är dessa två frågor ödesfrågor för Sverige som varje riksdagpolitiker måste vara insatta i. Ingen seriös riksdagskandidat kan idag säga att de inte tänker engagera sig i dessa områden även om man samtidigt brinner för andra frågor.

En utredning istället för tak när S får bestämma

På kommunfullmäktige i måndags (30/11) var min motion om att sätta tak på antalet barn i bargrupperna på förskolan uppe för behandling. Socialdemokraterna som lovade under valet 2006 att storleken på barngrupperna skulle minska under mandatperioden har misslyckats att leverera. Därför vågade de inte gå på avslag av min motion. Istället kom man fram till att Barn- och ungdomsnämnden ska få i uppdrag att utreda vilka kvalitetsmål som ska finnas inom barnomsorgen och därmed ett eventuellt tak på antalet barn i barngrupperna kan ingå. Bra? Nej. Varför inte sätta ned foten och bestämma att en gräns skall införas och varför inte följa Skolverkets rekommendationer istället för att utreda egna kvalitetskrav.

Jag fick indriket stöd från flera socialdemokratiska företrädare, bland annat ordförande själv i Barn- och ungdomsnämnden, när de erkände att det enda rimliga utfallet av en utredning är att det införs en begränsning på hur stor barngrupperna får vara - i annat fall kommer man aldrig tillrätta med problemet med växande barngrupper. Att ta denna omväg som nu blev fallet, eftersom Vänsterpartiet och Miljöpartiet som vanligt backade upp socialdemokraterna, gör bara att allt drar ut på tiden. Det enda rimliga vore att fastslå ett tak nu och sedan sätta igång och jobba med att nå den fastslagna nivån. Vi vet ju vad vi vill ha för kvalité. Varför ska då tjänstemän utreda vilken kvalité som vi förtroendevalda ska förorda?

Kommunstyrelsens ordförande Carina Blank (S) lovade mig i debatten att det inte skulle bli någon långdragen utredning utan besked i frågan ska komma innan valet. Jag hoppas att hon har rätt, men i annat fall får det bli en valfråga. Intressant att se om socialdemokraterna då kommer lova återigen att minska storleken på barngrupperna?

Läs mer på Gefle Dagblads hemsida.

Reflektioner över budgetdebatten

Igår var kommunens budget för 2010 för behandling i kommunfullmäktige. Som jag tidigare har skrivit finns det skillnader på vad den röda-gröna kommunledningen och vad Folkparitet och Alliansen prioriterar. Kommunledningen har till exempel ökat kommunstyrelsen budget med 40 miljoner kronor och ger skolan tillfälliga pengar som skall sparas in redan 2011 - d.v.s. året efter valåret. Allt detta är precis tvärtom vad vi i Folkpartiet gör - inga nya pengar till kommunstyrelsen och pengar till skolan som inte behöver sparas igen efter valdagen. Den röd-gröna kommunledningen vill dessutom investera i kulturnöjen på Atlasområdet. Vi vill istället använda samma pengar till pensionslösningar så att äldre personal inom omsorg och skolan kan gå hem i förtid med pension och därigenom behöver inte kommunen säga upp ung personal på grund av nedskärningar. En "mjuk" investeringen för framtiden eftersom kommun kommer behöva sina unga medarbetare.

Kommunalrådet Carina Blank (S) blev arg på mig för att jag påpekade skillnaderna mellan deras prioriteringar och våra och hon vägrade förstå hur pensionslösningar för äldre personal kunde bidra till att ung personal slipper gå ut i arbetslöshet. Istället valde hon att upprepa sitt mantra "skolan först" och i detta mantra stämde alla socialdemokrater in. När jag påpekade att vad vi hittills har fått av den röd-gröna kommunledningen är större barngrupper i förskolan, sämre studieresultat i skolan, sämre lärartäthet och istället för en skola på Nynäs har vi fått Gävles dyraste möbellager för 3,5 miljoner kronor i driftkostnad fick jag inget svar. Skolan först? Sent ska (S)yndaren vakna.

Gefle Dagblads ledarkomentarer kan läsas här.