Datastrul och Gävleupproret till Eskilstuna

Jag har inte slöat till om någon undrar varför det tar sådan tid mellan varje inlägg på denna blogg. Problemet är att jag har fortfarande inte fått något fungerande internetuppkoppling trots att det gått mer än en och en halv månad sedan jag flyttade. Detta gör att jag inte har någon möjlighet att uppdatera denna blogg så ofta som jag önskar.

Idag skall jag annars till Eskilstuna och träffa andra folkpartister som sitter i opposition i deras kommuner. Det är ett nätverk som jag har startat upp och som min kollega i Skellefteå Håkan Lindh har döpt till Gävleupproret. Syftet med upproret är att genom samarbete se till att maktkollosen Socialdemokraterna åker ut ur stadshusen i våra kommuner i och med valet 2010. Nu måste jag dra för att hinna med tåget.

Vad händer med gävlebornas pengar?

I Gävle kommun har utgifterna per invånare (inflationsjusterat) ökat med 41 %, från 29 121 till 41 205 kronor, mellan 1998 och 2008. Enligt Svenskt Näringslivs rapport "Kommuner och underskott" är motsvarande siffror för en genomsnittlig svensk kommun 27 900 till 37 400 kronor det vill säga en ökning på ca 35 %. Frågan man kan ställa sig är om vi har fått mer välfärdsservice för pengarna? Märks det i barnomsorgen, i skolan, i äldreomsorgen och hos socialtjänsten att kommunen idag satsar 41 % mer än vad man gjorde för tio år sedan? (Har våra gator färre potthål nu än för tio år sedan?) Om du som gävlebo anser att detta inte märks bör du då fråga de styrande Socialdemokraterna och deras stödpartier Miljöpartiet och Vänsterpartiet vart pengarna har tagit vägen under alla dessa år som de har haft maken över gävlebornas skattepengar?

Hur mycket direkt välfärd får vi för skattepengarna?

Igår fick jag Svenskt Näringslivs rapport "Kommuner och underskott". I en debattinsändare i Svenska Dagbladet från igår redogör Stefan Fölster och Nima Sanadaji för slutsatserna i rapporten. I korta ordalag kan man säga att trots stora utgiftsökningar bland kommunerna mellan 1998 och 2008 har vi inte fått mer vård, skola och omsorg för pengarna. Det finns ingen skillnad mellan kommuner som har haft små utgiftsförändringar och de som har stora. Så vart går pengarna till? Svaret är byråkrati - det vill säga till tjänstemän som inte arbetar med den verksamhet som direkt berör medborgarna i form av lärare i klassrummen, vårdbiträde i äldreomsorgen och socialsekreterare. När intäkterna minskar är det dock just verksamheten som direkt berör medborgarna som är lättast att dra in på och inte kostnaderna för den byråkrati man har byggt upp under "de goda åren". Tackvare att regeringen lovar mer pengar till kommunerna kommer ansvariga kommunpolitiker inte behöva ta ansvar för sina utgiftsökningar för byråkratin.

Hur ser det då ut i Gävle? Jag ska erkänna att det är svårt att få grepp om hur stor del av kommunens utgifter som går direkt till verksamheten närmast medborgarna och hur mycket som hamnar hos byråkratin. Under de (relativt få) år som jag har varit engagerad i kommunpolitiken har jag aldrig sett någon uppdelning av ekonomin i verksamhet som direkt berör medborgarna och övrig verksamhet i form av administration, utan allt bakas ihop. Så när ansvariga (S) politiker säger att de satsar si eller så mycket på t.ex. skolan är det svårt att veta om pengarna hamnar i klassrummen eller "fastnar" på vägen. Svenskt Näringslivs rapport visar att vi behöver en tydligare kartläggning vart våra skattepengar går. Kanske behövs byråkratin, men för att kunna ta ställning till detta måste det bli tydligt hur mycket vi skattebetalare betalar för den.

Låt kommunerna få äska om pengar

Förra helgen framförde min partiledare Jan Björklund i sitt tal i Marstrand att han ansåg att kommunerna skulle få mer pengar av staten för att slippa nedskärningar i den kommunala servicen på grund av lågkonjunkturen. Kristdemokraterna anslöt sig snabbt till denna ståndpunkt och igår meddelade Moderaterna att även de anser att kommunerna behöver få mer pengar av staten. Således blir det extra pengar till kommunerna i budgetten som antas i höst.

Som förtroendevald i en kommun välkomnar jag detta stöd från staten, men samtidigt vore det bra om kommunerna inte fick pengarna förbehållslöst. När man har ont om pengar bör varje kommunpolitiker som kräver pengar av staten först fråga sig om kommunen lägger sina skattemedel på rätt saker (t.ex. vård, skola och omsorg) och om så är fallet går skattemedlen till verksamheten närmast medborgarna eller äts de upp av administration? Varför ska regeringen stödja kommunerna om de samtidigt använder sina egna medel på ett felaktigt sätt som inte direkt främjar den kommunala servicen som regeringen vill värna?

Kommunerna borde istället få äska pengar av staten. Först när berörda kommuner som har ekonomiska svårigheter visar att de lägger sina egna skatteinkomster på rätt saker och att man använder sina medel på ett effektivt sätt ska man få stöd av staten. Kan man inte visa detta får man ta konsekvenserna av sitt oansvariga beteende och förklara för sina kommuninvånare varför deras skattemedel inte räcker till. Regeringen ska inte stödja kommunpolitiker som tar lätt på skattebetalarnas pengar.

Debatten om omskärelse rullar vidare.

Idag på Svenska Dagbladets debattsida skriver min partikollega och tillika landstingsrådet i Stockholm Birgitta Rydberg att läkarna ska följa Sverige Kommuner och Landstings (SKL)rekommendationer att omskära småpojkar eftersom i annat fall riskerar barnen att bli omskurna av klåpare. Jag förstår hennes inlägg men frågan hon borde ställa sig är varför inte småpojkar kan få växa upp och själva få bestämma vad de vill göra med sin kropp?

Något som ofta inte nämns i den nuvarande debatten är att gällande lagstiftning fastslår att omskärelse får inte ske mot en pojkes vilja och att pojkens inställning till ingreppet ska kartläggas så långt det är möjligt, 3 § tredje stycket Lag (2001:499) om omskärelse av pojkar. Frågan man kan ställa sig är hur skall en läkare veta vad en bebis vill med sin kropp och om det är ett större barn hur skall läkaren veta vad som är barnets egen vilja och föräldrarnas önskningar? Och vad ska en läkare göra om denne misstänker att barnet egentligen inte vill bli omskuren men föräldrarna säger något annat? Något svar på dessa frågor ger inte SKL i sina rekommendationer.

"Välkommen ombord"?

Idagens Arbetarbladet kan man läsa om de näst intill obefintliga möjligheterna för båtturister att besöka vår marinstad. Det råder stor politisk enighet om att Gävle ska vara en hamnstad som är ett attraktivt resemål för båtturister. Problemet är bara att Gävle för närvarande saknar den infrastruktur som krävs för detta ändamål. Båtturisterna kan med rätta fråga sig vad kommunledningen menar med att ta fram sloganen "Välkommen ombord" när det inte finns något att komma till. Det normala vid marknadsföring är att man först tar fram den produkt man vill marknadsföra och sedan marknadsföra man den med slogans m.m. I Gävle gör socialdemokraterna tvärt om. Först en "bra" slogan och sedan konstaterar man att man inte har det som behövs för att fylla denna slogan med innehåll. Kommunlednings agerande riskerar att dra ett löjets skimmer över Gävle som marinstad.